om en början

Vi satt i hennes säng, och den tunna guldkedjan låg i hennes knutna hand. Men han är min morfar, sade hon. Min. Kära morfar.

Jag vet inte hur jag ska förklara för henne, hon är fyra år. Jag vet inte vem min pappa, hennes morfar, är. Jag har inget namn på honom, vet inte i vilken del av världen han bor. Jag har ingen aning om var jag ska börja för att hitta honom. Allt jag har är en tunn guldkedja han gav min mamma, och två fotografier. Ja, och en faderskapsutredning med papper jag inte förstår mig på.

Vi har bestämt att han bor i ett land med mycket sol. I ett hus. Han spelar gitarr. Och sjunger. Träffade han mig när jag var bebis, frågar hon, för jag kommer inte ihåg honom. Och jag får svara; nej, han har aldrig träffat dig, eller mig.

Jag får alltid höra att jag borde söka till Spårlöst försvunnen eller vad det där programmet på tv heter. Jag har sökt. Två gånger. Men jag antar att produktionsbolaget anser det vara för svårt, för omöjligt. Fast jag vet ju att det inte är det. Och det är därför jag har startat den här bloggen.

Jag tänker att ju fler människor som läser här, desto större är chansen att någon känner igen honom. Bara genom att läsa och sprida länken har du hjälpt till.

På den här bloggen kommer jag lägga upp foton, information och jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få med att förstå dokument, översätta texter, undersöka och så klart, sprida bloggen.